Jänta löper.. och jag likaså...
Trött på hennes eviga slickande..
Och så är hon tråkig.. vill inte busa alls.. bara sova och slicka.
Sova mjukt dessutom, hon sover alltid på golvet annars.
Nu är det bara säng och soffa som gäller.. nej inte bara.. nu tog ja i sådär igen.
Nya piller, ny diagnos, nya tider.
Det känns som att det fungerar bättre..
Jag hade min bästa pms nånsin. Den var så bra att varken jag eller t märkte den.
Det kallar jag framsteg.
Men nu går det ändå lite neråt.
Men lite är ingen fara, eller hur?
Det går bra.
Torgskräcken håller i sig, likaså telefonskräcken.
Men jag försöker utmana mig.
Idag är jag trött på mig själv.
Behöver handla nödvändigheter, inne i stan.
Med min E...
Det är ju roligt, det är ju bra.
Men ändå så går jag in i någon slags panik.
Har inte gått och lagt mig än.
Oron pockar i maggropen och jag känner för att gråta.
Men det går bra! Jag löser det.
Jag ska klara av att göra iordning mig om ett gäng timmar.
Jag ska klara att åka buss/spårvagn och banne mig jag ska klara av att strosa i affärer.
Jag får väl se det som ett steg i rehabiliteringen, man måste utmana sig själv.
Men varför är mitt mående så pinsamt och tabu?
Varför spelar jag tipptopp superglad och utåtriktad när jag bara vill gömma mig i ett hörn och försvinna.
Nåväl, jag kan, jag vill och jag ska.
Jag är fortsatt positiv och dricker mitt kaffe, har (förutom detta smärre bakslag) fått en bra dygnsrytm och äter regelbundet.
Därav börjar kilon smälta bort.
Det är bra, jag ska försöka ignorera de elaka tankarna om mig själv.
Det blir bra.
Puss
Jänta our borrowed dog is in heat right now, and so am I.
She is so booring. She's just sleeping and licking herself. That's all she does!
And au contrair to how she usually sleeps she now want's to sleep soft and warm. Only the bed and sofa is good enough.
I'm, battling against my demons. Pushing myself to do things.
New medicine and new times.
All make it! I will!
